I en informationsvideo som Metodistkyrkan gjorde för ganska många år sedan ställdes frågan till dåvarande biskopen Hans Wäxby vad det innebar att vara biskop. Hans svar var att det är som att vara pastor för en lite större församling. Jag tänker lite på samma sätt. Kyrkoledarskapet som jag ser det handlar om att vara pastoral ledare för hela kyrkan. Det är samma uppdrag att leda, föda och ta ansvar för de människor som anförtros en som i det som finns på det lokala församlingssammanhanget.
En annan bild behöver dock komplettera denna. I Ef 4:11 talar Paulus om de gåvor som getts till kyrkan/församlingen för att de ska utrusta de troende så att kroppen byggs upp och enheten tydliggörs. Det handlar om fem olika gåvor som ges till församlingen: Apostlar, profeter, evangelister, herdar och lärare. När man formar en kyrkoledning behöver alla dessa gåvor finnas med för att helheten och enheten ska kunna byggas upp och att kyrkan ska föras framåt. När vi rekryterar nya församlingsplanterare i Svenska Missionskyrkan får de göra ett gåvotest utifrån dessa fem gåvoområden. Väldigt många bär på en kombination av evangelisation och apostelskap. Så också jag. Denna kombination handlar om en Gudagiven utrustning och kallelse att föra Guds verk framåt och vidare, att se nya horisonter och bryta ny mark. Det handlar inte om att vara Apostel med stort A utan om att i sin tjänst vara apostolisk driven av en längtan efter människors frälsning och världens återupprättelse och befrielse. Att få finnas med och arbeta med SMKs församlingsplanteringsarbete är en stor förmån och glädje. Det ledarskap som jag kunnat bidra med där tror jag hjälpt oss som kyrka att börja se också nya vägar att finnas lokalt och fungera i vårt uppdrag att bära evangelium till människor som tidigare levt ”utan hopp och utan Gud i världen” (Ef 2:12).
Jag ser det som en viktig funktion för en kommande kyrkoledare att ständigt hålla kyrkan i framkant av uppdraget. Att leva i detta och personligen vara en förebild i detta. Det är den typen av ledare som vi behöver och som kyrkan kan vara stolt över och se upp till. Inte som supermänniskor, men som personer som lever i en tydlig efterföljelse och sökande efter att allt med fyllas av Guds kärlek och forma sin karaktär och sitt ledarskap efter Jesus. Jag tänker att ju större förtroende, ju viktigare blir denna efterföljelse. Kyrkoledaren/kyrkoledarna bär ju först och främst ett andligt ledarskap. Och jag menar att man kan vara hur duktig som helst på organisation och ledarskapsteori, men missar man i det andliga ledarskapet förlorar ledarskapet sitt förtroende. Det andra kan man alltid få hjälp med, men att bygga karaktär och personlighet och Kristuslikhet kan ingen annan göra åt en. Jag menar också att till kyrkoledarskapet hör att ständigt vara nyfiken, lyssnande och söka förstå både samhället, människors liv, kyrkans och församlingarnas behov och Guds Andes röst.
Kyrkoledaren leder ju på många olika plan och i många olika sammanhang. Att där i de möten som sker – vare sig med få eller många – komma in med en lyssnande hållning, men också med en vilja att utifrån denna kunna processa information och sedan få tala in i kyrkans liv, och in i samhället, hör till kyrkoledarens ”läroämbete”. Här kanske mina metodistiska rötter spökar lite, men jag tror att detta är viktigt. Och jag hävdar att det behövs även i ett kongregationalistiskt sammanhang ett ledarskap som kan leda ideologiskt, teologiskt och missionellt utifrån sin undervisning, sin förkunnelse och de frågor som kyrkoledarskapet väljer att lyfta upp som vitala för varje tid. På så sätt får kyrkoledarna föra kyrkans vision vidare och tydliggöra och utveckla den i de olika utmaningar som kyrkan kommer att möta. Jag tror att det är viktigt med tydlighet i detta. Jag tror att en ledare behöver vara en ”förvaltare av visionen”. Och med detta menar jag att på olika sätt förkroppsliga visionen för hela kyrkan. I detta ligger att tala om den, men också i vägval, prioriteringar finnas med och säkerställa att kyrkan följer den vision och den rikting som man upplever Guds Ande gett.
Kyrkan har av Gud getts en profetisk funktion i samhället. Det är en av slutsatserna man kan dra av Jesu ord om att vara salt och ljus i världen. Här ligger stora utmaningar när det gäller kyrkans trovärdighet och det sätt som den fungerar och relaterar på på alla nivåer, från vilka som sitter vid fikabordet på kyrkkaffet till hur ledarskap och chefskap fungerar eller hur man hanterar sina resurser etc. Det är alltid frestande att som kyrka bli ”vän” med etablissemanget. Det ligger på något sätt i det som kan kännas naturligt. Vi vill bli accepterade, få inflytande, känna att vi har plats i samhället. Tyvärr tror jag att detta är kontraproduktivt. Någon stans behöver vi som kyrka idag och än mer i framtiden inse att den tid nog aldrig kommer tillbaka då kyrkan och kristendomen levde sitt liv i kulturens och maktens centrum. Snarare har kyrkan åter sin plats där den föddes. I marginalen. Men det är utifrån denna plats och denna plattform som den åter igen kan bli starkt profetisk. Kyrkoledaren/ledarna har en stor uppgift att utifrån denna nya insikt forma en profetisk agenda och vara kyrkans profetiska röst in i samhället – för de svaga, för de marginaliserade, för de utsatta, fattiga, förföljda. Här är kyrkoledarens roll också att inåt i kyrkan hålla samman och förena det sociala och det evangeliska så att helhetsvisionen av hur Guds rike, evangeliets erbjudande och Jesu ledarskap kan tjäna som en motbild mot den här världens rådande ordningar. Kyrkan är och måste vara politisk samtidigt som den är evangelisk – det är detta som det innebär att vara missionell och att följa Jesu kallelse: ”Följ mig!”
Jag har redan tidigare skrivit något om vikten av att i sitt ledarskap vaka över kyrkans enhet och hålla ihop helheten genom att fokusera på uppdraget och forma en stark mitt. Ibland kommer bilden av skillnaden mellan en pråm och en båt upp. Pråmen med sin raka för måste använda mycket mer kraft för att komma fram än båten med sin spetsiga för. Det är i vissa frågor viktigt att avvända ett pråmledarskap där alla kommer med på vägen framåt, men väldigt ofta behöver vi vara spetsiga och i ledarskapet kunna gå för och visa exempel och upprätta en slags kreativ spänning som utmanar och drar hela organisationen framåt. Så samtidigt som kyrkan och dess ledarskap behöver agera profetiskt så ligger det i kyrkoledarens uppgift att bära på en passion för hela kyrkans enhet och att se till att varje del av kroppen kan känna sig viktig och en del av det som sker.
Jag tror på kyrkan som rörelse, inte främst som institution. Den måste ständigt vara växande och framåt som ligger i fokus. Ständigt fråga hur fler människor kan nås av evangeliet, hur fler familjer kan få uppleva försoning och helande, hur fler barn kan få en bättre uppväxt och goda möjligheter, hur fler församlingar kan planteras, hur fler områden kan få en levande kristen gemenskap i sitt sammanhang, hur fler nya svenska kan komma in i ledarskap i församlingar och i kyrkan, hur nästa generation av unga människor behöver vara de som sitter med vid borden för att forma vad kyrka och församlingar kommer att vara i framtiden osv. Det är väl så att de betoningar av ledarskapet och dess uppgifter jag beskrivit också till viss del överensstämmer med den typ av ledare jag tror att jag är. Jag upplever att jag har en slags dubbelhet i min vilja och strävan att driva framåt, vara visionär och framåtblickande och mitt hjärta för dem som finns i marginalerna. Jag vill att mitt hjärta ska vara mjukt och känsligt för det som Guds hjärta är känsligt för. Till mitt metodistiska arv hör nog viljan att hålla samman socialt och evangeliskt, tro och vetande, politiskt engagemang och andlig fromhet, människors förvandlig och samhällets förvandling, att vara evangelist/missionär och aktivist på samma gång.
Slutligen, men inte minst, så tror jag på det delade ledarskapet. Jag ser positivt på de signaler som styrelsen givit omkring att forma ett kyrkoledarteam. Ingen kan bära detta ensam. Ingen ska ens behöva göra detta. I de situationer och tider under min pastorsgärning när jag fungerat som allra bäst, är när jag fått vara del av ett delat ledarskap. Jag unnar vår kyrka att få ha ett välkomponerat ledarteam som med tydlighet och engagemang kan föra kyrkan vidare in i framtiden. I ett sådant ledarskap menar jag att jag har mycket att tillföra som gör att det som sker blir mer än summan av det de olika delarna lägger in. Det är därför jag bejakat förfrågan att kandidera till uppgiften som kyrkoledare/biträdande kyrkoledare i Gemensam Framtid.
